Årets bästa tidpunkt

Nu är hösten officiellt här! Soltimmarna minskar, regnet ökar och vinden tilltar. Denna underbara höst. Det är lätt att tappa motivationen när man aldrig får se dagsljuset. Så nu är tiden som man kan fokusera på glädjefylld träning. Skippa kilometertiderna på tusingarna och försöka hitta känslan istället. För mig innebär det även en del löptävlingar, det ger mig glädje.

Först ut blev Running Lights i Alingsås, ett 10km lopp som går på en upplyst bana i centrala Alingsås. Väldigt fint och mysigt arrangemang.  Inför loppet hade jag inte satt upp några mål, bara springa och ha kul. Tyvärr var det ruggit kallt, blåsigt och väldigt ensamt. Sprang med sällskap i ca 2 km och resterande 8km helt solo utan en själ i närheten. Slirade in på en första plats med tiden 36.13, helt okej med tanke på att loppet gick 3 v efter en genomförd Ironman samt att jag saknade både rygg och sparring.

Veckorna som följde bestod av mycket grundstyrka, längre intervaller och backar. Kroppen började sakta men säkert att svara på träningen.  Jag genomförde både VO2 och laktattest på cykel vilket gav ett kvitto på att cykelformen går åt rätt håll.  Kvitto på löpformen fick jag under Finalloppet. Även detta ett 10k lopp på en väldigt kuperad terrängbana i Göteborg. Dagen till ära bjöd på även regn och lera som fick det att riktigt suga i benen.  På startlinjen stod tränarkompisen Elin Borglund  (som har flera SM-medlajer) och Frida Kristiansson som nyligen representerade Sverige på NM.  Jag kände mig stark men trodde aldrig att jag skulle knipa förstaplasten….Frida höll min rygg under hela loppet och först när det var ca 300m kvar halkade hon till i lervällingen och jag lyckades skapa mig en liten lucka och spurta in som nummer ett i mål. Lycklig, glad och trött.

Nu fortsätter grundträningen och säsongsplaneringen är i full gång.

Nytt för 2017 är också att jag inleder ett samarbete med Salming och att jag i fortsättningen kommer att tävla för Terrible Tuesdays. 2017 kommer bli en spännande säsong, snart får ni veta mer.

tt-text-svart-250x57px

 

Ironman Mallorca

Tredje upplagan av Thomas Cook Ironman Mallorca skulle gå av stapeln lördag den 24 september och jag skulle stå på startlinjen.

Efter en mer eller mindre strulig säsong var det äntligen dags!

Tidigt tisdagmorgon bar det iväg. Ett kort stop i Stockholm där jag mötte upp Jessica Åhlund och Johan Kärner som också skulle tävla och tillsammans lyfte vi mot Palma de Mallorca.

Väl installerade i huset och cykeln ihopmonterad följde några dagar av förberedelser. På onsdagen cyklade vi en del av tävlingsbanan, andra loppen som innefattar en stigning på totalt  ca 10km med en huvudstigning på 7.7km och ca 600hm. Det är en relativt flack stigning som man ändå kan trycka på bra i. Utförsåket däremot… ca 6km serpentiner, absolut inte i min smak. Bromsarna tjöt när jag tog mig ner men jag intalade mig att det skulle gå bra på tävlingsdagen.

Torsdagen var ganska okomplicerad, njutbar simning i fantastiskt vatten på 26 grader, lätt löpning med lite flytlopp för att springa ut benen. Testade även 1km lite högre tempo, racepace, och insåg att det skulle bli varmt!!! Men benen svarade bra och var precis som de ska vara, otåliga.

Dagen innan loppet drog ett åskoväder in och precis efter att vi checkat in cyklarna öppnade sig himlen, blixtar, dunder och regn. Väderprognosen förutspådde att detta skulle hålla i sig över tävlingsdagen.

Raceday innebar som vanligt bagarmorgon med klockan ställd på 04.30. Nu började nervositeten sprida sig. Stundtals kände jag mig lite panikslagen, många tankar far genom huvudet. Jag har aldrig simmat 4000m ute i sträck, jag har aldrig sprungit ett Marathon och jag har visserligen cyklat 18mil men då med minst 3 fikastopp. Nu ska jag genomföra ovanstående utan pauser. Jag försökte skaka av mig oroskänslorna och istället fokusera, plocka ner i delmål och ta fram positiva målbilder. Innan lopp väljer jag alltid ett mantra som jag har under cykel och löp, något som gör mig fokuserad och målinriktad. Dagens mantra löd kraft, position, rytm och stark, lätt, uthållig.

I växlingsområdet rådde smått panik då det precis annonserades att age-group skulle få köra med våtdräkt, dock inget vi proffs behövde bry oss om då det för oss fortfarande rådde våtdräktsföbud .

Inför simstarten blev det något stressigt och jag hann simma in ca 20m, inte optimalt men i fållan var det bara fokus som gällde. Jag hade planerat att lägga mig på Jessicas fötter och när starten gick kom jag iväg perfekt och låg precis bakom henne. Jag lyckades hålla i ca 2000m men efter en stökig period av age-gruopherrar som kom i kapp och simmade mer eller mindre över en tappade jag Jessicas fötter. När vi kom upp på stranden för att påbörja den andra simloopen såg jag Jessica och tänkte att jag kanske skulle kunna springa ikapp men lyckades inte. Försökte istället bara hitta en bra rytm och ta mig runt. Sista loopen gick lite långsammare och den totala simtiden blev 1:00:35 vilket jag faktiskt är väldigt nöjd med. Låg vid det tillfället 12a.


Växlingsområdet var stort, det längsta av alla Ironmanlopp och det kändes som jag sprang i en evighet för att komma till cykeln. Därefter kom jag iväg bra och hittade snabbt en skön känsla i cyklingen. Jag plockade placeringar och kände mig stark. Efter ca 40km dundrade en klunga på dryga 30 age-grouptriathleter förbi mig, mitt i denna klunga även en proffsdam.  Mind the drafting!? Jag bestämde mig för att inte släppa och la mig stabilt i min rytm ca 100m bakom. Detta höll tills att vi kom in i Muro och jag fick mitt första kedjehopp. Tvingades stanna och lägga på kedjan men var ganska snart iväg igen, här tappade jag väl max 1 min. Däremot så hade jag inte längre klungan i sikte och jag blev ganska ensam på cyklingen. Försökte att inte stressa upp mig utan bara hitta rytmen igen. Inför varvning fick jag sällskap av en proffstjej som legat bakom ett bra tag, vi körde ganska jämnt fram till stigningen, ca 110km avverkade, men uppför lyckades jag få en lucka. Jag hade en bra känsla i klättringen och njöt faktiskt av att benen svarade så pass bra. Tyvärr visste jag ju att det snart skulle gå utför och precis som jag förberett mig på blev jag omcyklad nedför. När vi nådde Campanet var det dryga 60km kvar och då fick jag mitt andra kedjehopp. Den här gången betydligt värre, kedjan hoppade både fram och bak . Efter ca 4min trixande var jag på väg att ge upp, jag fick inte loss kedjan. Jag kände hur tårarna började komma, jag ville verkligen inte bryta. Men jag tog några djupa andetag och till sist fick jag ordning på det. Jag blev varnad av Klas att detta kunde ske och att jag skulle vara försiktig, jag tyckte att jag var extremt försiktig men tydligen inte. Nu hade jag i runda slängar tappat ca 5 min på skitgrejer. Återigen samlade jag upp mig. Fortsatte cyklingen som nu blev en blöt historia. Himlen öppnade sig och regnet öste ner. I varannan kurva stod det en ambulans då flera triathleter gått omkull. Jag tog det försiktig, ville inte riskera något. Bara ta mig till växlingsområdet.

Kom snabbt iväg på löpningen, benen kändes bra och jag såg framemot att få springa. Allt gick lätt och kroppen svarade. Trummade i väg i ca 4.10 fart vilket jag planerade hålla. Jag trodde verkligen att jag skulle kunna springa på knappa 3h trots 18mil i benen men snittfarten skönt successivt. Det var inte benen, det var inte flåset utan bara en generell seghet. Vid ca 30km började det gå långsammare, då fick jag även lite magbesvär, tog en sväng in på toa. Det värsta lättade men när krampen i magen inte riktigt gick över bestämde jag mig för att gå genom en av vätskestationerna och då lättade det något. Jag började springa igen och höll mig springandes. Jag hade tagit två placeringar och låg nu 4a. När det var ca 6km kvar låg jag 5min efter 3an och hade då redan tagit in ca 3min på 5km men det kändes för tufft att springa in det resterande.

Tog mig i mål på en sluttid på 9h och 28min. Nöjd, glad och trött!!!

Vill tacka alla er som tror på mig och som har stöttat mig. Utan er hade det aldrig vart möjligt!
Tack till Klas, Tina och Anna-Karin! Trek, Orca, Gococo och Umara!  Och självfallet alla nära och kära!

Nu följs en period av kravlös träning!

/S

Tjörn triathlon

För tredje året i rad skulle jag stå på startlinjen för Tjörn Triathlon.

Väderprognosen sa sol,  18°, 10m/s och 15 i byar. Två plus och två minus.  Personligen tar jag egentligen hellre regn än vind. Motvind, kantvind, kastvind, byar you name it allt i vindväg är fruktansvärt men det är egentligen bara att lära sig hantera det. Som boende på västkusten kommer man inte undan.  Pga av vinden valde jag en hjulset up på 42 fram (istället för 55) och en disc bak.  Klokt val visade de sig vara då jag trots allt upplevde vinden som svår.

Simningen blev en stökig historia, brännmaneter, vågor och osäkerhet kring simbanan. Pga av vinden hade man valt att förändra banan men detta uppfattades inte av oss tävlande och hela ledarklungan inklusive mig själv simmade ca 100-150m fel innan en kanotist fick dirigerat oss rätt.  Jag hade fått en perfekt start på Åsas fötter, stabilt och tryggt men i samband med felsimningen fick jag en brännmanet i ansiktet och tappade hennes fötter. Därefter var det bara överlevnad,ansiktet sved och brände som om man gnidit in sig i chilli. När det även började pirra i mun och hals funderade jag allvarligt på att bryta. Men jag kände mig okej och jag var så sugen på att fullfölja tävlingen.  Simningen gick på ca 33min, godkänt med tanke på omständigheterna. In i T1 var jag 4e eller 3e dam. Cyklade på ganska bra men lyckades inte riktigt få till cyklingen. Jag hade svårt att hitta rytm och känsla och jag vågade inte trycka på. En anledning kan vara att jag tävlat för lite i år och är osäker på min cykelförmåga. Nu i efterhand vet jag att jag borde kört hårdare. På första varvet tappade jag ca 2min på Åsa och på andra varvet ca 4 min. En kombination av att Åsa körde progressivt och jag körde regressivt. En erfarenhet rikare till nästa tävling.

Ut på löpet kändes det lätt, allt flöt, jag var stark och hade mycket kvar att ge. Jag var 8min efter Åsa och visste att jag inte hade en chans att springa in hela 8min. Men jag trummade på bra och tog in dryga 3min med en löptid på 1.19. Väl i mål på 4h och 17min  var jag 5min efter segrarinnan. Det är en stor förbättring jämfört med föregående år men jag ville mer och jag vet att jag kan mer.

Nu ser jag med spänning och viss fruktan framemot Ironman Mallorca

 

//S

Kalmar Ironman DNS

Benen värker och jag har träningsvärk i andingmuskelaturen efter veckans hårda pass.  Jag är mitt inne i ett av det tuffare träningsblocken men snart släpps formen fram för snart är det dags för årets mål.

Planen var att Kalmar Ironman skulle avsluta säsongen men en del hinder på vägen har förändrat utsikterna. Till Kalmar säger vi Hej men Nej. Istället är siktet inställt på Ironman Mallorca  den 24 september.

Glädjande så ska både Jessica Åhlund och Johan Kärner köra vilket innebär  härligt sällskap dagarna innan tävlingen, några att vara nervös tillsammans med.

Ironman Mallorca utgår från Alcudia där jag alltid haft min bas under träningsläger.  För att vara en tävling på Mallorca är cyklingen ändå ganska platt, ca 1500hm fördelat på 18 mil men där ca 1000 av dessa höjdmeter sker på en och samma stigning. Jag gillar och är stark i backe jämfört med andra triathleter däremot så har jag en svaghet när det gäller utförsåkning. Jag vet inte ifall man ska se det som om att jag är konsekvensmedveten eller mesig. Oavsett så tar jag det säkra före det osäkra.  Planen är att åka ner ca en vecka i förtid för att just öva utförsåkningen, att bli bra utför är mycket gratis tid att vinna.

Skärmavbild 2016-08-09 kl. 1.27.41 em

För att testa formen inför Mallorca kommer jag även att stå på startlinjen för Tjörn triathlon för 3e året i rad. Tjörn var mitt första mål när jag började med triathlon för 2 år sedan och det är en tävling som ligger mig varmt om hjärtat. Tjörn har som tradition att alltid ha ett starkt startfält och det ska bli väldigt kul att även i år få tävla mot några av de bästa triathleterna i Sverige.

SM i Umeå gick som tidigare beskrivet inte riktigt som planerat, helgen därefter bjöd däremot upp till dans. Det var dags för årets stora tävling (enligt vissa) Horla Triathlon.  Och vilket arrangemang! Horla visade verkligen upp sig från sin bästa sida. Frivilliga eldsjälar gjorde tävlingen till en av det bästa jag ställt upp i.  400m sim, 29km cykel och 8.1km löpning.

Jag simmade helt okej med tanke på min träningsdos. Kom upp en sekund efter Jonas Örarbäck vilket får anses vara godkänt. Simningen var dessutom utan våtdräkt.

Sträckan till växlingsområdet är relativ lång och ganska brant uppför men jag kände ändå att jag gjorde en bra växling och gick ut på cykel som tredje dam. Ganska snart såg jag Jenny Nillsons rygg ca 400m framför mig. Kände att jag tog in hela tiden och la mig därför i ett ganska bekvämt men ansträngande tempo. Strax var jag om och då var det bara att hålla. Cykelbanan bjöd på en ganska lång stigning följt av ett härligt utförsåk (dock mesig där) blandat med perfekta temporakor.

Löpning var tuff, en backe som får Aborrbacken att blekna och därefter små stigar med rötter som bäddat att snubbla över. Men en vacker bana och det gick vägen!

Glädje rakt igenom som toppades med en vinst i damklassen och en 7e placering totalt.  Tvåan Jenny Nilsson visade att en knäoperation inte stoppar henne och är nu på god väg, imponerade rehabilitering.

Jonas Örarbäck gjorde en historisk seger och var först över mållinjen för 3e året i rad. Han kammade hem sin andra högtryckstvätt och var nöjd därefter. Själv kunde jag stoltsera med min slow cocker och ett spurtpris.  En härlig tävling som jag definitivt kommer köra igen.

Allt gott!

/S

 

Fiaskot i Umeå

Säsongens första och enda SM-tävling blev ett totalt fiasko!

Tisdagen innan helgen simmade jag mitt första simpass sedan olyckan. Det blev 700m i bassäng och sen satte jag mig i bastun och grät av smärta. Gav upp allt hopp om Umeå. Men när jag på torsdagen gav simningen en andra chans lyckades jag simma 1100m utan större smärta. Äntligen! Nu går det åt rätt håll! Det fick jag också bekräftat hos ortopeden på fredagsmorgon. Läkningen går som den ska och jag fick klartecken till att kunna tävla dagen därpå.

Eftersom jag inte hade vågat hoppas på start hade jag inte bokat några tågbiljetter. Kollade av kvällen innan att det fanns men när jag kom hem från läkaren var allt slut! Verkligen allt! Jonas pappa erbjöd sig att köra upp, först tyckte jag att det var en galen ide, 100mil i bil! Men efter en del turer fram och tillbaka insåg jag att jag kommer ångra mig om jag inte kör. Så vi packade ihop oss och rullade iväg mot Umeå. Väl framme kl 01 var vi alla tre ganska trötta och somnade snart därpå.

Tävlingsdagen började med en lätt morgonjogg och benen kändes pigga och alerta. Justerade bromsar på cykel och kollade så allt fungerade. Men tydligen kollade jag inte tillräckligt.

Det var en varm dag och Umeälven steg till 20.2 grader vilket innebar våtdräktsförbud. Så simningen blev 1900m (istället för 1500 pga strömmen) och utan våtdräkt. Inte mig emot då jag  alltid velat testa hur jag står mig i en simning utan våtdräkt.

Jag kom upp ca 5min efter Annie och Mickan  vilket är helt ok med tanke på att jag inte simmat på 5 veckor.

P1100754

I T1 flöt allt på bra, hade svårigheter att få på mig skorna, rörligheten och styrkan i det läget är inte på topp  just nu, skulle vart bättre med skorna på fötterna istället. Jag tyckte direkt att cyklingen kändes sjukt trög men jag hade också en enorm magknip och antog att avsaknaden av trycket i benen berodde på det. Funderade flera gånger på att bryta men jag tycker det är  osportsligt att bryta med undantag för om man utsätter sig själv för skada. Så jag fortsatte och cyklingen gick bara trögare och trögare!

T2 tog låååångtid och löpningen därefter blev en kamp. Jag tvingades gå under  flera perioder och joggade eller helt ärligt jag förflyttade mig över mållinjen. Steg till en 4e placering med en tid som jag skäms över.

Just då var jag grymt besviken, visserligen var omständigheterna inte de bästa men ändå. Framför allt var jag så förvånad över min dåliga cykling. Jag är just nu i grym cykelform och cyklade ungefär som när jag är ute på distanspass.  Jag drog återigen slutsatsen att det berodde på magen och att det hämmade mig såpass mycket. På Göteborgs triathlon cyklade jag på 1.08 på en mer kuperad och tekniskt svårare bana än Umeå där jag nu cyklade på 1.15, det är hela 7 minuters skillnad. Bara tiden talar för att det var mer än bara lite magkramp och visst var det så. När jag checkat ut cykeln gick det lite trögt att rulla och då upptäckte jag att frambromsen låg på. Inte bara lite heller utan totalt stopp. Där fick jag min förklaring. Bittert att ren klantighet ska påverka resultatet men det var skönt att få en förklaring till varför cyklingen var så oerhört tuff.  Jag är i bra form och det slipper jag nu tveka på. Jag får skylla mig själv som inte dubbelkollade bromsarna. Kommer aldrig göra om det misstaget.

Grattis till Annie och Mickan som tog 1a resp 2a placeringen. Bra kört trots en del magbesvär därmed. Nästa gång kan jag dock lova att ni får cykla och springa lite snabbare, för då är det ingen broms på😉

Nu ska jag bara förlikas med att mitt resultat är förevigat på nätet. Jag skäms men vet att det har en orsak. Och för den femtioelfte käftsmällen jag får i vår så är det bara att resa sig starkare (sjukt trött på det uttrycket) Jag är otroligt sugen på att stå överst på pallen men jag är heller inte rädd för att förlora, visst blir jag arg och besviken men det är en risk man tar när man tävlar.  Ständig framgång är inte alltid önskvärt, förluster kan vara svinbra.

Nu kan jag sätta igång med träningen på riktigt.

P1100980

På återseende!

/S

Varje framsteg är en seger

När något jobbigt händer får man lov att deppa men man får inte låta det ta över ens tillvaro. Sätt en deadline på när deppandet skall vara över och följ den.

Nu är det tre veckor sedan jag gick omkull med cykeln. Efter att sex specialister granskat mina röntgenbilder var alla överens om att inte operera. Oskuret är alltid bäst och frakturen låg såpass bra att man vill ge det en chans att läka själv.  Jag har ett återbesök om två veckor för att se så att det verkligen läker. Då får jag även klartecken på ifall jag kan köra SM Olympisk i Umeå som går av stapeln 23 juli. Olympisk distans passar egentligen mig, framförallt inte när drafting är tillåtet.  Som sämre simmare  får jag sällan någon att cykla med och då blir det svårt att jaga ikapp. Men det ska bli kul att tävla igen oavsett hur det går. Antagligen kommer jag kunna genomföra mellan 1-3 simpass innan tävlingen så det blir spännande att se hur simformen påverkas av det långa uppehållet.

varbergsloppet

Den senaste tiden har dock tävlingsabstinensen ökat och för att stilla den efteranmälde jag mig till Varbergsloppet . Ett 10km lopp som går längs med havet och genom Varbergs centrum. Min erfarenhet av Varberg är att det är platt, platt, platt. Men på något sätt har arrangörerna lyckats hitta den enda backen som finns i Varberg.  Loppet börjar bra med ett flackt parti på ca 1.2 km  därefter börjar en stigning fram till ca 5km för att sedan avslutas lätt utanför med böljande kullar på vägen tillbaka. Dessutom var det kraftig vind och för att citera herrsegraren Fredrik Bakkman ”det var som att springa in i en vägg”. Jag hade egentligen inga tankar kring min prestation, jag ville tävla och jag ville ha kul. Klart att jag önskade springa på en bra tid men jag visste inte vad jag kunde förvänta mig. Jag hade fördelen att ha Jonas Örarbäck  som lyxhare vilket gjorde att  jag sprang på personbästa på en långsam mil. Sluttiden blev 36.01 och som man alltid känner efter ett lopp…det fanns mer att ge. Om jag kan slå PB på en backig mil i motvind och med brutet nyckelben så finns det mycket att se fram emot. Som Charlotta Fougberg sa varken brutna revben eller nyckelben stoppar oss wmtrackrunners!  Det här var en mentalboost som jag verkligen behövde. Varje framsteg är en seger!

 

varbergsloppet5

IMG_3753

 

Läs er om loppet här: Varbergsloppet

IMG_2055

Som bäst reviderar jag mitt tävlingschema, allt är inte spikat än men oavsett så kommer det bli en spännande säsong.

På återseende

/S

Säsongsändring

Lördagen den 11 juni vann jag Gothenburg triathlon och känslan av att vara i toppform infann sig. Fredagen veckan efter gjorde jag och Klas en bikefit-deluxe och konstaterade en perfekt position på cykeln och sjukt starka cykelben. Dagen därpå sprang jag 25km med en 6km fartökning i 3.35 tempo utan större ansträngning.  Den dagen var första dagen på länge som jag kunde konstatera att allt faktiskt är mer än helt ok, att det är riktigt bra. Efter en tung vår hade livet äntligen börjat stabiliseras och gå uppåt istället för nedåt. Dagen efter, ca 40 minuter in i ett distanspass kom en stolpe i vägen och dagens planerade långpass blev 8h på akuten, ett brutet nyckelben och ändrad säsong.

Målgång Gothenburgtriathlon
Målgång Gothenburgtriathlon
Bikefit-deluxe
Bikefit-deluxe
Akuten
Akuten

Ambulanspersonalen frågade vad som gjorde mest ont, nyckelbenet eller att missa säsongen. Det fanns bara ett svar på den frågan. Just då kändes allt så himla orättvist.

Väl på akuten och trött efter allt morfin började det sakta men säkert att sjunka in. Jag försökte se det positivt och dra mig till minnes av patienter jag själv haft som varit smärtfria och i rörelse efter en vecka.  Kanske kommer det ändå gå att köra SM om 2 veckor. Men det var lite för optimistiskt tänkt. Röntgen visade en odislocerad fraktur, inga intermediärfragment, ingen förkortning och benkonktakt dvs en ganska snäll fraktur, inte helt perfekt  men ändå bra.  Beslutet om operation lades på min axlar, fördelen är snabbare återgång och mindre risk för felläkning nackdelen är alla komplikationer som en operation innebär och att det kanske inte blir bra. I skrivandes stund har jag fortfarande inte bestämt mig. Jag har pratat med flera ortopeder och det är väl ungefär 50/50 vad de rekommenderar. Beslutet kommer tas i veckan.

På akuten trodde jag att jag skulle få lite sympatier från ortopeden men icke, när jag hulkandes brister ut att säsongen är förstörd och att all träning är förgäves kontrar hon med att fråga: Ska du lägga av med triathlon efter sommaren? Nej! Men då så, då blir det bara lite ändring i planerna för din del. Visst stämmer allt hon säger men det svider ändå att missa tävlingssäsongen. Det som hållit en uppe under alla mörka, trötta träningstimmar i vinter är just målbilderna av sommarens tävlingar, målgången i Vansbro som jag så tydligt ser framför mig. Jag kan inte säga annat än att jag är så himla besviken över att missa detta.

Nu har jag tyckt synd om mig själv under en dag och nu är det dags att ta tag i sig själv igen.  Brutet nyckelben igår, tröskel på cykel idag. Trainern kommer nu permanent stå framme, utecykling är inte att tänka på just nu men flera timmar på trainern kommer att avverkas de närmsta veckorna. Löpning kan jag börja med så fort smärtan är uthärdbar men simning får vänta ca 6veckor. Tydligen så gör min simträning varken till eller från när jag väl simmar openwater så förhoppningsvis tappar jag inte så mycket där. Målet blir att försöka hålla igång med rörlighet och cirkulation för att inte bli stel och tappa muskler.

Jag kommer ta mig till Vansbro som support, heja skiten ur er alla och hoppas på att ni överpreseterar och ger båda favoriterna Åsa och Patrik en rejäl kamp om guldet.

För min egen del satsar jag på att kunna köra Kalmar men även det loppet hänger löst. Annars blir planerna fler halvor i höst.

Tillsvidare kan ni läsa om mina mål och min satsning i Härrydaposten

IMG_3667

GET yourself, GET over it, GET focused, GET better, GET qualified

På återseende!

Ironman 70.3 St Pölten

Nu har triathlon säsongen officiellt startat. För två helger sedan gjorde jag min säsongsdebut och också min debut som proffs.  Resultatet blev en 5e plats och en del blandade känslor.

På fredag morgon 07.00 lyfte planet som skulle ta oss  till Wien via Köpenhamn.  I Köpenhamn anslöt sig Joel Evertsson och en kvartett om jag, Jonas Örarbäck + far och Joel anlände till Wien senare på eftermiddagen.

Väl framme och installerade  i utkanten av St Pölten, checkades kroppen och materialet av, lätt cykling och lätt löp, flöjt av test av simbanan.

Efter att ha checkat in cyklarna stämde vi av cykelbanan med bil. En fantastisk envarvs runda som går längs med Donau, allt från motorväg, rejäla stigningar och rolling-hills erbjuds under dessa 90km.

Vi var 21 anmälda i PRO-fältet för damer men endast 15 startande.  Starten gick kl 07.03 för damproffsen och 07.15 för första age-group herrarna. För oss gällde dykstart. Därefter 1200m simning i en sjö fylld med sjögräs, sen en löpning på ca 500m till nästa sjö där man simmar resterande 700m.

Simningen är inte min starka sida och jag var otroligt nervös för hur det skulle gå. Och det gick väl sådär, framsteg har jag gjort och det var kul att det märktes. Om man tar bort löpningen så blev simtiden på dryga 29min vilket är en klar förbättring från min sida, men jag ville mer.  Jag hade viss hjälp av fötter men simmande mest själv.

In till T1 sprang jag däremot om ett gäng och vi var 4 tjejer som kom ut samtidigt på cykel. Första 23km var på motrovägen, helt platt och lätt motvind. Tempot stegrades, de andra tjejerna tryckte på men jag valde att inte följa med. Just då kände jag inte att jag hade det trycket som de hade. Kanske ett dumt beslut att inte försöka hålla men man är alltid lite ringrostig i början av säsongen. Efter ca 23km påbörjades första stigningen på 3km och redan efter 1km upp i klättringen var jag om och förbi tjejerna som tidigare dragit ifrån mig. Därefter var det en ganska teknisk utförsåkning och 2 av tjejerna svischade förbi i slutet av backen och så började jakten. Nu höll jag lite mer tryck men trots det passerade den tredje tjejen mig efter ca 20km på platten.  Den här gången valde jag att inte släppa utan höll henne inom uppsikt hela vägen. När den andra stigningen på 8km började tog det inte lång tid förrän jag cyklat om alla tre igen plus ytterligare en tjej. Nu var det inget att spara på, en stigning på 2km till och sen in i mål. Jag lyckades skapa mig en lucka och inför växling cyklade jag om ytterligare en tjej och låg sjua ut på löpning.

 

P1080348

Löpningen är min starkaste del men det gick inte riktigt som jag ville. Jag avslutade halvmaran på 1.21 och hade den näst snabbaste löptiden av alla tjejer men känslan var inte bra. Värmen (30grader och stekande sol) tog ut sin rätt och jag hittade aldrig ett skönt tempo. Klippet och lättheten i steget fanns inte under dagens lopp. Jag ville mer för jag vet att jag kan mer men det var helt enkelt inte min dag.

P1080457P1080438

P1080563

Jag sprang upp mig till en 5e plats och endast 12 min efter Laura Phillip som var förste dam över mållinjen. Tvåan Van Verken och trean Anja Beranek är inte heller dom några duvungar så trots allt är jag nöjd med min placering och min PRO-debut men jag är inte nöjd med min prestation.  Jag är en erfarenhet rikare och vet att det nu bara kan bli bättre.

P1080642

P1080725

Jonas och Joel gjorde två riktigt bra lopp och slutade 5a resp 6a i deras age-group.

P1080377 P1080450

Jag vill avsluta med att tacka Jon Lindgren på Trek bicycle store som hjälpt mig oerhört mycket med min cykel. Utan honom hade det här aldrig varit genomförbart.

Tävling ger mersmak och jag längtar redan till nästa race.

 

Säsongsdebut

I söndags gjorde jag min tävlingsdebut för säsongen, Svenska mästerskapet i Duathlon gick av stapeln i Upplands-Väsby. Till skillnad från förra året bjöd Väsby på solsken och 14grader varmt. Bättre förutsättningar är svårt att få.

P1060974

Mina förväntningar på tävlingen var framförallt att få ett formbesked. Och det fick jag, med råge!

Efter en envis höftskada har jag oroat mig för löpformen men efter gårdagens tävling kan jag släppa den oron.

Min plan var att gå ut ganska hårt på första löpningen men efter några kilometrar kände jag att jag hade bra kontroll över loppet och kunde falla tillbaka i tröskelfart. Resultat blev en mil på tiden 36.27 och pigga ben.

Därefter gjorde jag en okej växling, finns fortfarande en del att jobba på men kom iväg bra på cykel hela 4min före andra dam. Under cyklingen var jag i princip helt ensam, några seniorherrar som cyklade om mig efter ca 1 mil men i övrigt såg jag knappt någon annan deltagare. Under cyklingen fokuserade jag på att hitta en rytm och en bra  känsla genom hela loppet. Jag behövde inte kräma ut allt ur benen och gå på rött så jag körde ansträngande men absolut inte max. Trots det  förbättrade jag min tid med 5min från förra året och cyklade på 1.04. Ingen grym cykeltid men det finns mycket mer kräm i benen än vad som uppvisades igår.

P1070428

Den sista löpningen på 5km flöt även den på bra och kontrollerat. Jag kom i mål på en totaltid på 2.01h vilket är en förbättring med 8min från förra året. Det blev ett kvitto på att formen börjar ta plats.

Charlotta Carlsson och Anna Eriksmo 2a respektive 3a gjorde också två bra lopp, stort Grattis! Och all heder till herrsegraren Fredrik Bäckson som efter kamp med Sebastian Björklund tog guldmedaljen.

Tack för en bra tävling!

 

Det enkla livet

Tillbaka i Göteborg och aprilvädret efter att ha levt det enkla livet på Mallorca. Under en vecka har fokus legat på träning, energi och sömn, helt fantastiskt. Uppemot 90mil på cykel och över 1200hm har avverkats i solsken och gott sällskap. Det blev betydligt mer cykel än planerat men jag har även lyckats få till bra sim-och löppass. Jag farade för att jag skulle vara betydligt mer sliten men värmen, bra sömn och inga måsten hjälper återhämtningen på traven och jag känner mig faktiskt stark.  Jag avundas dem som kan vara iväg flera veckor under året och få den här enorma träningsmöjligheten varje dag.

IMG_3408

 

Jag valde att ta med mig min linjecykel, en Emonda SL8 från TREK och såg grymt mycket framemot att få testköra den uppför bergen. Cykelbox fick jag låna av Martin Flinta så jag kunde vara säker på att cykeln kom fram hel. Efter att ha rest med surfbrädor tidigare och tyvärr dålig erfarenhet av hur flygbolagen hanterar specialbaggage är jag alltid lite nojig över att något skall gå sönder. Men inga skada skedd den här gången. Vi åkte tidigt på morgonen men var trots allt inte framme förrän senare på eftermiddagen. Då var vi fyra stycken som gav oss i väg mot Cap de Formentor. Faktiskt runda i solnedgången och i princip helt själva på vägarna mot fyren. Däremot så råkade vi ut för 3 punkor och lyckades inte komma hem förrän kl 21, kolsvart och missad middag. Men det var en helt fantastik tur.

IMG_3308IMG_3317IMG_3309

Resterande dagar spenderades mestadels i bergen, hela bergskedjan från Antrax till Can Picafort avverkades. Puig Major lopades och Coll dels Reis (Sa Calobra, 9.5km och 7% lutning) avverkades 4 ggr. Som kvitto på att cykelträningen gett resultat i vinter förbättrade jag min tid upp för Coll dels Reis med över 4 min. Känns otroligt skönt att benen är med.  En av dagarna körde vi en plattare runda och jag cyklade med en grupp som kör för sub 7.30 på Vättern, grymt kul att kunna hänga med trots att jag är relativt nybörjare på cykel.

IMG_7832

IMG_3416

13062162_10156747907570461_3416642654080943886_n-2

 

 

Löpmässigt blev det framför allt brickpass av olika kvalitet men jag fick också till ett riktigt bra intervallpass längs med strandpromenaden. Det som gladde mig mest var att jag kunde springa utan känningar i höften. Nu börjar allt äntligen att ordna upp sig.

13051666_10153733180374285_8399063648328868713_nIMG_3431IMG_3364

IMG_3430

Traditionsenligt avslutades dagarna med spa och kallvattenbad. En favorit efter hårda träningspass är att alternera kallbad och varmbad, det hjälper blodcirkulationen och påskyndar återhämtningen. På hotellet hade vi tillgång till både kalla och varma bad hemma får man vara snabb på temperaturreglaget i duschen istället.

Idag tar jag mig en välförtjänt vila och hoppas att veckan gett den boost som jag var ute efter.

IMG_342513051556_10156747907365461_4243139766572647382_nIMG_3422

GET yourself, GET focused, GET better, GET qualified, GET over it

 

Triathlon – sarasvensk.com