Race Report Ironman Mallorca 70.3

Återigen dags att packa väskan och bege sig till Alcudia, Mallorca. Den här gången för säsongens första race.

Ironman Mallorca 70.3 är en vida känd tävling som lockar athleter i världsklass men även ett stort antal motionärer. Totalt ca 3000 startande. I proffsklassen var det ca 30 män och 15 kvinnor. På damsidan syntes flertalet kända namn så som Lisa Norden, Emma Pallant, Laura Phillip, Amelia Watkinsson och Agnieiszka Jerzyk . Det är lätt att skrämmas av stora namnen men vill man bli en av de bästa så måste man tävla mot de bästa. Självklart är det viktigt att vara taktisk i valet av tävlingar och välja ”rätt” tävling för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för sig själv. Det handlar om att samla kvalpoäng, prispengar och placering som gör att man syns på Ironmankartan. Så för mig var Ironman Mallorca egentligen ett väldigt otaktiskt val. Bra namn och en banprofil som talar emot mig men målet med tävlingen var inte placering och kvalpoäng. Målet var att se hur jag står mig mot de bästa i världen och för det ändamålet var Ironman Mallorca en perfekt tävling.

Jag har under vintern dragits med en skada som har hindrat min löpträning och jag har nyligen kommit igång på riktigt. Löpformen hittade jag ganska snabbt men antalet mil saknas i kroppen. En vinter utan grundträning kan man inte göra en kvickfix på. Om man vill åt en hållbar utveckling får man helt enkelt börja om. Jag hade därför bestämt mig för att inte fullfölja tävlingen utan att kliva av vid 11km. 21.1km löpning på betong sliter på kroppen och med endast några veckor av löpträning var riken för skador övervägande. Beslutet var därför egentligen ganska enkelt.

Inför tävling försöker jag alltid minimera stressmomenten, planerar och kontrollerar. Ett enkelt sätt är att alltid ha stenkoll på banan. Då vet du vad du har att vänta och hur du ska bete dig på cykeln. Så jag och Jonas gjorde en sista check av cykelbanan under torsdagen.

P1140149P1140161P1140162P1140168

Fredagen inleddes med kort spinn på cykel och därefter en racebriefing där flertalet stora namn gjorde entré. På eftermiddagen provsimmade jag och Jonas simbanan och bad en stilla bön till vädergudarna att vinden skulle avta till morgondagen.

P1140200
Dreitz och Phillip

P1140192P1140220P1140246P1140265P1140278P1140282

Tävlingen utgår från Port d’Alcudia och växlingsområde, start och finishline är alla belägna på stranden.

P1140317P1140335

Simningen startar från stranden och tar dig motsols i en rektangel tillbaka igen. Damproffsen blev tidigt uppdelade, en snabb klunga med bl a snabbsimmande Annie Thoren och Lisa Norden i täten. Jag och 3 andra tjejer bildade en egen grupp där jag låg i täten fram till ca 300m kvar. Klockade in på 28 min och 40sek vilket är ett nytt personbästa på halv ironmandistansen.

P1140375

P1140386
Herrstarten

p1140404

P1140432
Damstarten

P1140439

P1140490
Första dam Lisa Norden

Via en hemskt dålig T1 som innebar att jag fick sand över allt och ett kladdigt visir tog mig ut på cykel. Cykelbanan är en orytmisk bana som går från Alcudia mot Pollenca, för att sedan ta dig upp mot Lluc ca 400hm och utför Selvabackens förargliga serpentiner. Därefter en del trixande genom Campanet och Moscari, några rakor och sedan via Muro, Sa Pobla och vassvägen tillbaka till Alcudia. En runda som jag kört flera gånger inte minst under fulldistansen i september förra året. Vacker och händelserik men passar inte en oteknisk cyklist som jag.

Jag hade i alla fall en bra känsla i början av cyklingen och plockade flera placeringar under de första 30km. Stigningen gick som en dans men utförsåket, ja vad ska man säga, gentemot tekniskt duktiga cyklister har jag inget att säga till om. I runda slängar tappar jag över 3min på de bästa damerna, 3min som är gratis om man tänker effortlevel (träningen dit är dock inte gratis). De 90km på cykel skedde i princip helt solo och det kan då stundtals vara svårt att ge det lilla extra.  I efterhand analyserade jag effektsiffror från mina Garmin vector pedaler i relation till hur jag låg i puls, slutsats: jag har betydligt mer att ge. Lärdom till nästa tävling. Under hela cyklingen fyllde jag på med hårt blandad sportdryck från Umara, ca 100g kolhydrater/h och kompletterade med vatten vid langningsstationerna.

Jag kom in i T2 som 5e dam tätt följd av Agnieiszka Jerzyk (OS-triathlet 2012 och 2016). Den här delen av loppet älskar jag. Folket, atmosfären och känslan av att plocka placeringar är oslagbar. Dock hade jag som tidigare nämnt bestämt mig för att gå av vid 11km. Så jag trummade på i ett stabilt 3.50-tempo tätt flåsande och armbågad av polskan. Jag kände mig urstark och hade kunnat fortsätta hela dagen. När brytpunkten kom vid 11km låg jag på en 4e plats och aspirerade på 3e placeringen. Hjärtat skrek fortsätt men hjärnan sa gå av. Den här gången valde jag att lyssna på mitt kloka jag. Stannade klockan och kunde därefter fortsätta längs med banan och heja fram alla grymma atleter.

P1140551
Laura Phillip

P1140557

P1140755
Dampallen

Prispallen blev som förväntad Laura Phillip, Emma Pallant och Amelia Watkinsson. Tre väldigt imponerande tjejer.

Jonas gjorde sin första debut som proffs, simmande på personbästa och fick sedan känna på hur det är att cykla helt solo. En grym prestation från hans sida.

Nöjd och avslappnad efter årets första race.

P1150118P1140854P1140871P1150099

Säsongsdebuten är gjord och nästa race som hägrar är ETU EM, medeldistans i Herning, Danmark. Ser framemot att ta på mig landslagsdräkten igen.

10455424_10155775877330271_6474025368600700761_n
VM Motala 2015

Mallorca

Att få möjligheten att göra det roligaste man vet men den bästa man vet är oslagbart. Återigen var det dags för mig och Jonas att åka på träningsläger, den här gången till Mallorca.

DCIM102GOPROGOPR2320.JPG

Det blev en vecka i cyklingens tecken och dryga 30h avverkades i sadeln och på de mallorcanska vägarna. Självklart fick vi även till ett par OW-pass i ett uppfriskande hav, kvalitet i bassäng och njutbar löpning längs strandpromenaden.

DCIM102GOPROG0782905.JPG

DCIM102GOPROG0782912.JPG

DCIM103GOPROG0943644.JPG

DCIM102GOPROG0692613.JPG

Inför resan var jag kluven över ifall jag skulle ta med mig min tempocykel eller min linjecykel. Tempon har gått varm på trainern och jag var extremt sugen på att få pröva den på vägarna. Men när jag fick se mitt cykelschema förstod jag ganska snart att över 30h i sadeln och med pass uppåt 8h inte är tempokompitatibelt. En linjecykel är även att föredra i bergen på Mallis. Så det fick bli min trotjänare Emonda Sl6 som följde med.

DCIM102GOPROG0612382.JPG

DCIM102GOPROG0612378.JPG

DCIM102GOPROG0632426.JPG

DCIM102GOPROG0712683.JPG

DCIM102GOPROGOPR2319.JPG

DCIM102GOPROGOPR2313.JPG

DCIM102GOPROGOPR2784.JPG

DCIM102GOPROGOPR2310.JPG

I mitten av veckan var det dags för det årliga Sa Calobra-testet. Max upp för klättringen Coll dels reis som mäter ca 9.4km och ca 700hm. Ett test som i år inbringade en del ångest innan. På väg ut kände jag mig extremt seg och trött i benen. Det var den veckan i månaden som en del tjejer, inklusive mig själv känner sig tung och trött. Jag känner min kropp väl och vet hur den reagerar under olika omständigheter, jag visste därför att det inte var en farlig trötthet. Så på testdagen var det bara att gräva djupt, stänga av kroppens signaler och köra. Det resulterade i en tid som var nästan 3min bättre än förra året dock var känslan betydligt tyngre. Men ett Pb är alltid ett Pb.

DCIM102GOPROGOPR3229.JPG

DCIM102GOPROGOPR3223.JPG

DCIM102GOPROGOPR3205.JPG

DCIM102GOPROGOPR3197.JPG

DCIM102GOPROGOPR3131.JPG

En vecka går fort, hemma i gen och tillbaka till rutiner, på gott och ont. Men det dröjer inte länge tills jag är tillbaka på Mallorca igen. Om drygt en månad är det dags för årets första race, Ironman Mallorca 70.3.

På återseende!

DCIM103GOPROGOPR3735.JPG

DCIM103GOPROGOPR3724.JPG

DCIM103GOPROGOPR3801.JPG

DCIM102GOPROGOPR3393.JPG

DCIM102GOPROGOPR3320.JPG

DCIM102GOPROGOPR3318.JPG

DCIM102GOPROGOPR3308.JPG

DCIM102GOPROGOPR3297.JPG

DCIM102GOPROGOPR3289.JPG

DCIM102GOPROGOPR3287.JPG

DCIM102GOPROGOPR3277.JPG

DCIM102GOPROGOPR3250.JPG

DCIM102GOPROGOPR3247.JPG

DCIM102GOPROGOPR3245.JPG

DCIM103GOPROG0963701.JPG

DCIM103GOPROG0923589.JPG

DCIM103GOPROG0923578.JPG

DCIM102GOPROGOPR3108.JPG

DCIM102GOPROGOPR3107.JPG

DCIM102GOPROGOPR3023.JPG

DCIM102GOPROGOPR3017.JPG

DCIM102GOPROGOPR2915.JPG

DCIM102GOPROGOPR2659.JPG

Playitas

Ända sedan jag åkte från Playitas för ca 1 år sedan har jag sett frameot att åka tillbaka. På Playitas är träningen i focus, alla onödiga stressmoment är som bortblåsta och hela atmosfären inbjuder till aktivitet. Här finns en salig blandning av elittriatheleter,  friidrottare, dikuskastare, crossfittare och många flera.

Det var ett välkomnat avbrott från långa mörka, kalla och regniga dagar i Göteborg. Dessutom med min vapendragare och sålika bästa sällskapet Jonas! Jag hade planerat att stanna 2 veckor men Jonas hade tyvärr bara möjlighet att vara med första veckan. Det var med mycket vemod vi sa på återseende till varandra men vilken träningsvecka vi fick ihop.

DCIM101GOPROGOPR1410.JPG

Fokus låg på cykel och kvantitet. Tillsammans med min cykeltränare Klas Johansson la vi upp ett stegrande schema. I korta drag; De två första dagar gick ut på att hitta cykelkänsla (ca 4h/dag) och därefter upptrappning gällande distans men också  en del inslag av kvalitet i form av backintervaller.

DCIM100GOPROGOPR0268.JPG

DCIM100GOPROGOPR0804.JPG

DCIM100GOPROG0180851.JPG

 

DCIM101GOPROGOPR1416.JPG

DCIM100GOPROGOPR0270.JPG

Det resulterade i ca 60h cykel.  Några riktigt långa pass på 6-7.5h i stålande sol,  några pass i oändlig motvind och några dödande backintervaller. Helt fantastiskt med andra ord!

 

DCIM100GOPROGOPR0251.JPG

DCIM100GOPROGOPR0255.JPG

DCIM100GOPROGOPR0793.JPG

DCIM101GOPROGOPR1462.JPG

Vi fick dessutom till 14 simpass samt en hel del stryka och rörlighet. Vi blev också bortskämda med att ha en egen bana för varje simpass, något som inte sker allt för ofta på Valhalla.

DCIM101GOPROGOPR1432.JPG

DCIM100GOPROGOPR0266.JPG

unspecified-2

DCIM100GOPROG0130675.JPG

DCIM100GOPROG0030374.JPG

DCIM100GOPROG0150765.JPG

DCIM100GOPROGOPR0263.JPG

Jag fick äntligen möjlighet till att testa min nya cykel, Émondla SL6 från Trek. Den väger ca 7kg och utgör en perfekt bergsget som gör backarna något lättare och snabbare.

DCIM100GOPROGOPR0225.JPG

För att klara de längre cykelpassen på 7h bunkrade jag upp med både sportdryck och energibars från Umara. Barsen är perfekta då de inte bara smakar gott och ger energi utan de  behåller sin konsistens även i värmen.

DCIM100GOPROGOPR0311.JPG

DCIM100GOPROG0271118.JPG

DCIM100GOPROG0241035.JPG

DCIM100GOPROG0230997.JPG

Som tidigare nämnt är det ett enkelt liv, man slipper tänka på matlagning, tvätt, jobb etc. Man slipper ägna en halvtimma åt att ta på sig cykelkläderna som annars krävs i Sverige vintertid och man slipper ägna en timma åt att rengöra cykel från lera efteråt. Men detta enkla liv infinner sig några veckor per år. Jag arbetar halvtid som läkare och får ofta höra, vad skönt med halvtid! Vad gör du när du är ledig? Svaret på den frågan är; jag är inte ledig, jag arbetar på mitt andra jobb. Visst många ser kanske triathlon och träning som en hobby men som proffstriathlet är det ett jobb, ett roligt och givande jobb som jag älskar och aldrig skulle byta bort men likaså, så är det ett jobb. Den största delen består inte av glassiga solskensturer i Spanien. Under höst/vinter/vår ger jag mig ut i regn, 6 grader och kantvind. När jag kommer hem kan jag inte känna mina tår och duschar med kläderna på för att jag är för kall för att få av mig dem. För att sedan ta på mig nya träningskläder och sticka ut på en löptur. Och så har en arbetsdag gått! Sen har vi skador, allt från skav som gör det svårt att sitta ordentligt till benbrott och ömma muskler. Men då och då kommer solskenspassen,  tävlingssäsongen, den där grymt snabba intervallen och jag behöver inte ens fundera över varför jag gör det här!

Nu drömmer jag om nästa träningsresa som inte är allt för långt borta!

DCIM100GOPROGOPR0260.JPG

/S

2016, ett år med lite turbulens

Nu är det hög tid för summering av det gångna året

Ja, vad ska man egentligen säga om 2016? Bergodalbana från början till slut, i klass med en dag på Six Flags, många looper, uppochner, gick fort men ändå så kändes det som att året aldrig skulle ta slut. Här följer en summering som berör både det personliga och triathlondelen.

I januari tog jag  examen från läkarprogrammet, en trygg värd rycktes upp men jag såg med spänning på framtiden. Jag fick anställning som underläkare på Vårdcentralen Läkarhuset  en halvtidstjänst och utmärkt  för triathlonsatsningen. Men att börja ett nytt jobb tar en del energi, en konstant rädsla för att göra fel och framförallt känslan av att vara otillräcklig. Efter att ha diskuterat just detta med äldre och mer erfarna kollegor var svaret ganska enkelt, vi är otillräckliga, vi kan inte lösa alla problem men vi kan göra mycket. Oavsett så är det en svår känsla att ha men trots det stortrivdes jag på jobbet och kunde längta efter att gå dit.

Ungefär i samma veva tog mitt 5åriga förhållande  slut,  jag stod dessutom utan lägenhet och flyttade hem till mina föräldrar. Vid den här tidpunkten inträffade även två dödsfall i familjen.

Jag försökte fokusera på träningen men livet kom emellan och det gjorde även skadorna. Stress, sorg och frustration är tre mindre bra faktorer för återhämtning.  Jag valde att prioritera bort träningen för ett tag och istället fokusera på andra väldigt betydelsefulla delar i livet. Det satte sin prägel på 2016.

Min säsongsdebut blev duathlon-SM som trots allt gick över förväntan där jag vann med en marginal på 11min, nytt PB på 10km och en bra känsla på cyklingen.

img_3473

Några veckor senare gjorde jag min debut som proffs på Ironman St Pölten 70.3. Jag slutade 5a och var väl inte helt nöjd. Såhär i efterhand förstår jag att det var en sjukt bra prestation, Yvonne Van verken, Laura Phillip, Anja Beranek och Susie Cheetham som var de 4 damerna före mig i mål är inga duvungar direkt.

P1080642

Träningen flöt på, jag vann i början av juni Gothenburg triathlon och kände mig i grym form.

Ett av mina stor mål för året var SM i Vansbro  vilket tyvärr inte gick att genomföra då jag 2 veckor tidigare gick omkull med cykeln och bröt nyckelbenet. Det som följde var 6 veckor utan simning, cykel inomhus och lättare löp.  Jag planerade om och ställde även in mitt andra stora mål, Kalmar Ironman. Istället stod jag på startlinjen för Tjörntriathlon där jag slutade 2a med en avslutande halvmara på 1.19. Formen började komma tillbaka och säsongen avslutades med Ironman Mallorca där jag efter en del strul med cykeln gick i mål på tiden 9.28, bästa debuttid i Sverige, och en 4e placering.

Så i stora hela en helt okej genomförd säsong!

I skrivande stund har däremot olyckan återigen varit framme och därför måste jag tyvärr ställa in 2017års säsongsdebut, Ironman 70.3 Dubai. Istället inleds året med 2 veckor på Playitas tillsammans med Jonas.

Jag längtar och ser med spänning framemot 2017 och vad det kan erbjuda. Förhoppningsvis något lugnare är 2016.

Jag vill tacka alla som gör min satsning möjlig! Utan er vore allt betydligt svårare!

Trek bicycle store i Göteborg som leverar förstklassiga cyklar och hjälper mig när jag än behöver. Om det så rör sig om att packa ihop cykeln eller fixa växlar! All kärlek till dessa grymma killar i butiken och verkstaden!

Orca som tar min simning till högre nivåer!

Simcoachen, fantastiska AK, som gör simningen rolig och utvecklande! Min simning skulle aldrig gå framåt utan henne.

Probikefit och Klas som finns där för coaching, mek och stöd!

Umara som ser till så att nutritionen aldrig blir ett problem under tävling. Grymma killar!

Löpargruppen WM track team som får en att längta efter hårda löppass!

Och Tina , fantastiska Tina som alltid finns här!

På återseende!

/S

Årets bästa tidpunkt

Nu är hösten officiellt här! Soltimmarna minskar, regnet ökar och vinden tilltar. Denna underbara höst. Det är lätt att tappa motivationen när man aldrig får se dagsljuset. Så nu är tiden som man kan fokusera på glädjefylld träning. Skippa kilometertiderna på tusingarna och försöka hitta känslan istället. För mig innebär det även en del löptävlingar, det ger mig glädje.

Först ut blev Running Lights i Alingsås, ett 10km lopp som går på en upplyst bana i centrala Alingsås. Väldigt fint och mysigt arrangemang.  Inför loppet hade jag inte satt upp några mål, bara springa och ha kul. Tyvärr var det ruggit kallt, blåsigt och väldigt ensamt. Sprang med sällskap i ca 2 km och resterande 8km helt solo utan en själ i närheten. Slirade in på en första plats med tiden 36.13, helt okej med tanke på att loppet gick 3 v efter en genomförd Ironman samt att jag saknade både rygg och sparring.

Veckorna som följde bestod av mycket grundstyrka, längre intervaller och backar. Kroppen började sakta men säkert att svara på träningen.  Jag genomförde både VO2 och laktattest på cykel vilket gav ett kvitto på att cykelformen går åt rätt håll.  Kvitto på löpformen fick jag under Finalloppet. Även detta ett 10k lopp på en väldigt kuperad terrängbana i Göteborg. Dagen till ära bjöd på även regn och lera som fick det att riktigt suga i benen.  På startlinjen stod tränarkompisen Elin Borglund  (som har flera SM-medlajer) och Frida Kristiansson som nyligen representerade Sverige på NM.  Jag kände mig stark men trodde aldrig att jag skulle knipa förstaplasten….Frida höll min rygg under hela loppet och först när det var ca 300m kvar halkade hon till i lervällingen och jag lyckades skapa mig en liten lucka och spurta in som nummer ett i mål. Lycklig, glad och trött.

Nu fortsätter grundträningen och säsongsplaneringen är i full gång.

Nytt för 2017 är också att jag inleder ett samarbete med Salming och att jag i fortsättningen kommer att tävla för Terrible Tuesdays. 2017 kommer bli en spännande säsong, snart får ni veta mer.

tt-text-svart-250x57px

 

Ironman Mallorca

Tredje upplagan av Thomas Cook Ironman Mallorca skulle gå av stapeln lördag den 24 september och jag skulle stå på startlinjen.

Efter en mer eller mindre strulig säsong var det äntligen dags!

Tidigt tisdagmorgon bar det iväg. Ett kort stop i Stockholm där jag mötte upp Jessica Åhlund och Johan Kärner som också skulle tävla och tillsammans lyfte vi mot Palma de Mallorca.

Väl installerade i huset och cykeln ihopmonterad följde några dagar av förberedelser. På onsdagen cyklade vi en del av tävlingsbanan, andra loppen som innefattar en stigning på totalt  ca 10km med en huvudstigning på 7.7km och ca 600hm. Det är en relativt flack stigning som man ändå kan trycka på bra i. Utförsåket däremot… ca 6km serpentiner, absolut inte i min smak. Bromsarna tjöt när jag tog mig ner men jag intalade mig att det skulle gå bra på tävlingsdagen.

Torsdagen var ganska okomplicerad, njutbar simning i fantastiskt vatten på 26 grader, lätt löpning med lite flytlopp för att springa ut benen. Testade även 1km lite högre tempo, racepace, och insåg att det skulle bli varmt!!! Men benen svarade bra och var precis som de ska vara, otåliga.

Dagen innan loppet drog ett åskoväder in och precis efter att vi checkat in cyklarna öppnade sig himlen, blixtar, dunder och regn. Väderprognosen förutspådde att detta skulle hålla i sig över tävlingsdagen.

Raceday innebar som vanligt bagarmorgon med klockan ställd på 04.30. Nu började nervositeten sprida sig. Stundtals kände jag mig lite panikslagen, många tankar far genom huvudet. Jag har aldrig simmat 4000m ute i sträck, jag har aldrig sprungit ett Marathon och jag har visserligen cyklat 18mil men då med minst 3 fikastopp. Nu ska jag genomföra ovanstående utan pauser. Jag försökte skaka av mig oroskänslorna och istället fokusera, plocka ner i delmål och ta fram positiva målbilder. Innan lopp väljer jag alltid ett mantra som jag har under cykel och löp, något som gör mig fokuserad och målinriktad. Dagens mantra löd kraft, position, rytm och stark, lätt, uthållig.

I växlingsområdet rådde smått panik då det precis annonserades att age-group skulle få köra med våtdräkt, dock inget vi proffs behövde bry oss om då det för oss fortfarande rådde våtdräktsföbud .

Inför simstarten blev det något stressigt och jag hann simma in ca 20m, inte optimalt men i fållan var det bara fokus som gällde. Jag hade planerat att lägga mig på Jessicas fötter och när starten gick kom jag iväg perfekt och låg precis bakom henne. Jag lyckades hålla i ca 2000m men efter en stökig period av age-gruopherrar som kom i kapp och simmade mer eller mindre över en tappade jag Jessicas fötter. När vi kom upp på stranden för att påbörja den andra simloopen såg jag Jessica och tänkte att jag kanske skulle kunna springa ikapp men lyckades inte. Försökte istället bara hitta en bra rytm och ta mig runt. Sista loopen gick lite långsammare och den totala simtiden blev 1:00:35 vilket jag faktiskt är väldigt nöjd med. Låg vid det tillfället 12a.


Växlingsområdet var stort, det längsta av alla Ironmanlopp och det kändes som jag sprang i en evighet för att komma till cykeln. Därefter kom jag iväg bra och hittade snabbt en skön känsla i cyklingen. Jag plockade placeringar och kände mig stark. Efter ca 40km dundrade en klunga på dryga 30 age-grouptriathleter förbi mig, mitt i denna klunga även en proffsdam.  Mind the drafting!? Jag bestämde mig för att inte släppa och la mig stabilt i min rytm ca 100m bakom. Detta höll tills att vi kom in i Muro och jag fick mitt första kedjehopp. Tvingades stanna och lägga på kedjan men var ganska snart iväg igen, här tappade jag väl max 1 min. Däremot så hade jag inte längre klungan i sikte och jag blev ganska ensam på cyklingen. Försökte att inte stressa upp mig utan bara hitta rytmen igen. Inför varvning fick jag sällskap av en proffstjej som legat bakom ett bra tag, vi körde ganska jämnt fram till stigningen, ca 110km avverkade, men uppför lyckades jag få en lucka. Jag hade en bra känsla i klättringen och njöt faktiskt av att benen svarade så pass bra. Tyvärr visste jag ju att det snart skulle gå utför och precis som jag förberett mig på blev jag omcyklad nedför. När vi nådde Campanet var det dryga 60km kvar och då fick jag mitt andra kedjehopp. Den här gången betydligt värre, kedjan hoppade både fram och bak . Efter ca 4min trixande var jag på väg att ge upp, jag fick inte loss kedjan. Jag kände hur tårarna började komma, jag ville verkligen inte bryta. Men jag tog några djupa andetag och till sist fick jag ordning på det. Jag blev varnad av Klas att detta kunde ske och att jag skulle vara försiktig, jag tyckte att jag var extremt försiktig men tydligen inte. Nu hade jag i runda slängar tappat ca 5 min på skitgrejer. Återigen samlade jag upp mig. Fortsatte cyklingen som nu blev en blöt historia. Himlen öppnade sig och regnet öste ner. I varannan kurva stod det en ambulans då flera triathleter gått omkull. Jag tog det försiktig, ville inte riskera något. Bara ta mig till växlingsområdet.

Kom snabbt iväg på löpningen, benen kändes bra och jag såg framemot att få springa. Allt gick lätt och kroppen svarade. Trummade i väg i ca 4.10 fart vilket jag planerade hålla. Jag trodde verkligen att jag skulle kunna springa på knappa 3h trots 18mil i benen men snittfarten skönt successivt. Det var inte benen, det var inte flåset utan bara en generell seghet. Vid ca 30km började det gå långsammare, då fick jag även lite magbesvär, tog en sväng in på toa. Det värsta lättade men när krampen i magen inte riktigt gick över bestämde jag mig för att gå genom en av vätskestationerna och då lättade det något. Jag började springa igen och höll mig springandes. Jag hade tagit två placeringar och låg nu 4a. När det var ca 6km kvar låg jag 5min efter 3an och hade då redan tagit in ca 3min på 5km men det kändes för tufft att springa in det resterande.

Tog mig i mål på en sluttid på 9h och 28min. Nöjd, glad och trött!!!

Vill tacka alla er som tror på mig och som har stöttat mig. Utan er hade det aldrig vart möjligt!
Tack till Klas, Tina och Anna-Karin! Trek, Orca, Gococo och Umara!  Och självfallet alla nära och kära!

Nu följs en period av kravlös träning!

/S

Tjörn triathlon

För tredje året i rad skulle jag stå på startlinjen för Tjörn Triathlon.

Väderprognosen sa sol,  18°, 10m/s och 15 i byar. Två plus och två minus.  Personligen tar jag egentligen hellre regn än vind. Motvind, kantvind, kastvind, byar you name it allt i vindväg är fruktansvärt men det är egentligen bara att lära sig hantera det. Som boende på västkusten kommer man inte undan.  Pga av vinden valde jag en hjulset up på 42 fram (istället för 55) och en disc bak.  Klokt val visade de sig vara då jag trots allt upplevde vinden som svår.

Simningen blev en stökig historia, brännmaneter, vågor och osäkerhet kring simbanan. Pga av vinden hade man valt att förändra banan men detta uppfattades inte av oss tävlande och hela ledarklungan inklusive mig själv simmade ca 100-150m fel innan en kanotist fick dirigerat oss rätt.  Jag hade fått en perfekt start på Åsas fötter, stabilt och tryggt men i samband med felsimningen fick jag en brännmanet i ansiktet och tappade hennes fötter. Därefter var det bara överlevnad,ansiktet sved och brände som om man gnidit in sig i chilli. När det även började pirra i mun och hals funderade jag allvarligt på att bryta. Men jag kände mig okej och jag var så sugen på att fullfölja tävlingen.  Simningen gick på ca 33min, godkänt med tanke på omständigheterna. In i T1 var jag 4e eller 3e dam. Cyklade på ganska bra men lyckades inte riktigt få till cyklingen. Jag hade svårt att hitta rytm och känsla och jag vågade inte trycka på. En anledning kan vara att jag tävlat för lite i år och är osäker på min cykelförmåga. Nu i efterhand vet jag att jag borde kört hårdare. På första varvet tappade jag ca 2min på Åsa och på andra varvet ca 4 min. En kombination av att Åsa körde progressivt och jag körde regressivt. En erfarenhet rikare till nästa tävling.

Ut på löpet kändes det lätt, allt flöt, jag var stark och hade mycket kvar att ge. Jag var 8min efter Åsa och visste att jag inte hade en chans att springa in hela 8min. Men jag trummade på bra och tog in dryga 3min med en löptid på 1.19. Väl i mål på 4h och 17min  var jag 5min efter segrarinnan. Det är en stor förbättring jämfört med föregående år men jag ville mer och jag vet att jag kan mer.

Nu ser jag med spänning och viss fruktan framemot Ironman Mallorca

 

//S

Kalmar Ironman DNS

Benen värker och jag har träningsvärk i andingmuskelaturen efter veckans hårda pass.  Jag är mitt inne i ett av det tuffare träningsblocken men snart släpps formen fram för snart är det dags för årets mål.

Planen var att Kalmar Ironman skulle avsluta säsongen men en del hinder på vägen har förändrat utsikterna. Till Kalmar säger vi Hej men Nej. Istället är siktet inställt på Ironman Mallorca  den 24 september.

Glädjande så ska både Jessica Åhlund och Johan Kärner köra vilket innebär  härligt sällskap dagarna innan tävlingen, några att vara nervös tillsammans med.

Ironman Mallorca utgår från Alcudia där jag alltid haft min bas under träningsläger.  För att vara en tävling på Mallorca är cyklingen ändå ganska platt, ca 1500hm fördelat på 18 mil men där ca 1000 av dessa höjdmeter sker på en och samma stigning. Jag gillar och är stark i backe jämfört med andra triathleter däremot så har jag en svaghet när det gäller utförsåkning. Jag vet inte ifall man ska se det som om att jag är konsekvensmedveten eller mesig. Oavsett så tar jag det säkra före det osäkra.  Planen är att åka ner ca en vecka i förtid för att just öva utförsåkningen, att bli bra utför är mycket gratis tid att vinna.

Skärmavbild 2016-08-09 kl. 1.27.41 em

För att testa formen inför Mallorca kommer jag även att stå på startlinjen för Tjörn triathlon för 3e året i rad. Tjörn var mitt första mål när jag började med triathlon för 2 år sedan och det är en tävling som ligger mig varmt om hjärtat. Tjörn har som tradition att alltid ha ett starkt startfält och det ska bli väldigt kul att även i år få tävla mot några av de bästa triathleterna i Sverige.

SM i Umeå gick som tidigare beskrivet inte riktigt som planerat, helgen därefter bjöd däremot upp till dans. Det var dags för årets stora tävling (enligt vissa) Horla Triathlon.  Och vilket arrangemang! Horla visade verkligen upp sig från sin bästa sida. Frivilliga eldsjälar gjorde tävlingen till en av det bästa jag ställt upp i.  400m sim, 29km cykel och 8.1km löpning.

Jag simmade helt okej med tanke på min träningsdos. Kom upp en sekund efter Jonas Örarbäck vilket får anses vara godkänt. Simningen var dessutom utan våtdräkt.

Sträckan till växlingsområdet är relativ lång och ganska brant uppför men jag kände ändå att jag gjorde en bra växling och gick ut på cykel som tredje dam. Ganska snart såg jag Jenny Nillsons rygg ca 400m framför mig. Kände att jag tog in hela tiden och la mig därför i ett ganska bekvämt men ansträngande tempo. Strax var jag om och då var det bara att hålla. Cykelbanan bjöd på en ganska lång stigning följt av ett härligt utförsåk (dock mesig där) blandat med perfekta temporakor.

Löpning var tuff, en backe som får Aborrbacken att blekna och därefter små stigar med rötter som bäddat att snubbla över. Men en vacker bana och det gick vägen!

Glädje rakt igenom som toppades med en vinst i damklassen och en 7e placering totalt.  Tvåan Jenny Nilsson visade att en knäoperation inte stoppar henne och är nu på god väg, imponerade rehabilitering.

Jonas Örarbäck gjorde en historisk seger och var först över mållinjen för 3e året i rad. Han kammade hem sin andra högtryckstvätt och var nöjd därefter. Själv kunde jag stoltsera med min slow cocker och ett spurtpris.  En härlig tävling som jag definitivt kommer köra igen.

Allt gott!

/S

 

Fiaskot i Umeå

Säsongens första och enda SM-tävling blev ett totalt fiasko!

Tisdagen innan helgen simmade jag mitt första simpass sedan olyckan. Det blev 700m i bassäng och sen satte jag mig i bastun och grät av smärta. Gav upp allt hopp om Umeå. Men när jag på torsdagen gav simningen en andra chans lyckades jag simma 1100m utan större smärta. Äntligen! Nu går det åt rätt håll! Det fick jag också bekräftat hos ortopeden på fredagsmorgon. Läkningen går som den ska och jag fick klartecken till att kunna tävla dagen därpå.

Eftersom jag inte hade vågat hoppas på start hade jag inte bokat några tågbiljetter. Kollade av kvällen innan att det fanns men när jag kom hem från läkaren var allt slut! Verkligen allt! Jonas pappa erbjöd sig att köra upp, först tyckte jag att det var en galen ide, 100mil i bil! Men efter en del turer fram och tillbaka insåg jag att jag kommer ångra mig om jag inte kör. Så vi packade ihop oss och rullade iväg mot Umeå. Väl framme kl 01 var vi alla tre ganska trötta och somnade snart därpå.

Tävlingsdagen började med en lätt morgonjogg och benen kändes pigga och alerta. Justerade bromsar på cykel och kollade så allt fungerade. Men tydligen kollade jag inte tillräckligt.

Det var en varm dag och Umeälven steg till 20.2 grader vilket innebar våtdräktsförbud. Så simningen blev 1900m (istället för 1500 pga strömmen) och utan våtdräkt. Inte mig emot då jag  alltid velat testa hur jag står mig i en simning utan våtdräkt.

Jag kom upp ca 5min efter Annie och Mickan  vilket är helt ok med tanke på att jag inte simmat på 5 veckor.

P1100754

I T1 flöt allt på bra, hade svårigheter att få på mig skorna, rörligheten och styrkan i det läget är inte på topp  just nu, skulle vart bättre med skorna på fötterna istället. Jag tyckte direkt att cyklingen kändes sjukt trög men jag hade också en enorm magknip och antog att avsaknaden av trycket i benen berodde på det. Funderade flera gånger på att bryta men jag tycker det är  osportsligt att bryta med undantag för om man utsätter sig själv för skada. Så jag fortsatte och cyklingen gick bara trögare och trögare!

T2 tog låååångtid och löpningen därefter blev en kamp. Jag tvingades gå under  flera perioder och joggade eller helt ärligt jag förflyttade mig över mållinjen. Steg till en 4e placering med en tid som jag skäms över.

Just då var jag grymt besviken, visserligen var omständigheterna inte de bästa men ändå. Framför allt var jag så förvånad över min dåliga cykling. Jag är just nu i grym cykelform och cyklade ungefär som när jag är ute på distanspass.  Jag drog återigen slutsatsen att det berodde på magen och att det hämmade mig såpass mycket. På Göteborgs triathlon cyklade jag på 1.08 på en mer kuperad och tekniskt svårare bana än Umeå där jag nu cyklade på 1.15, det är hela 7 minuters skillnad. Bara tiden talar för att det var mer än bara lite magkramp och visst var det så. När jag checkat ut cykeln gick det lite trögt att rulla och då upptäckte jag att frambromsen låg på. Inte bara lite heller utan totalt stopp. Där fick jag min förklaring. Bittert att ren klantighet ska påverka resultatet men det var skönt att få en förklaring till varför cyklingen var så oerhört tuff.  Jag är i bra form och det slipper jag nu tveka på. Jag får skylla mig själv som inte dubbelkollade bromsarna. Kommer aldrig göra om det misstaget.

Grattis till Annie och Mickan som tog 1a resp 2a placeringen. Bra kört trots en del magbesvär därmed. Nästa gång kan jag dock lova att ni får cykla och springa lite snabbare, för då är det ingen broms på 😉

Nu ska jag bara förlikas med att mitt resultat är förevigat på nätet. Jag skäms men vet att det har en orsak. Och för den femtioelfte käftsmällen jag får i vår så är det bara att resa sig starkare (sjukt trött på det uttrycket) Jag är otroligt sugen på att stå överst på pallen men jag är heller inte rädd för att förlora, visst blir jag arg och besviken men det är en risk man tar när man tävlar.  Ständig framgång är inte alltid önskvärt, förluster kan vara svinbra.

Nu kan jag sätta igång med träningen på riktigt.

P1100980

På återseende!

/S

Varje framsteg är en seger

När något jobbigt händer får man lov att deppa men man får inte låta det ta över ens tillvaro. Sätt en deadline på när deppandet skall vara över och följ den.

Nu är det tre veckor sedan jag gick omkull med cykeln. Efter att sex specialister granskat mina röntgenbilder var alla överens om att inte operera. Oskuret är alltid bäst och frakturen låg såpass bra att man vill ge det en chans att läka själv.  Jag har ett återbesök om två veckor för att se så att det verkligen läker. Då får jag även klartecken på ifall jag kan köra SM Olympisk i Umeå som går av stapeln 23 juli. Olympisk distans passar egentligen mig, framförallt inte när drafting är tillåtet.  Som sämre simmare  får jag sällan någon att cykla med och då blir det svårt att jaga ikapp. Men det ska bli kul att tävla igen oavsett hur det går. Antagligen kommer jag kunna genomföra mellan 1-3 simpass innan tävlingen så det blir spännande att se hur simformen påverkas av det långa uppehållet.

varbergsloppet

Den senaste tiden har dock tävlingsabstinensen ökat och för att stilla den efteranmälde jag mig till Varbergsloppet . Ett 10km lopp som går längs med havet och genom Varbergs centrum. Min erfarenhet av Varberg är att det är platt, platt, platt. Men på något sätt har arrangörerna lyckats hitta den enda backen som finns i Varberg.  Loppet börjar bra med ett flackt parti på ca 1.2 km  därefter börjar en stigning fram till ca 5km för att sedan avslutas lätt utanför med böljande kullar på vägen tillbaka. Dessutom var det kraftig vind och för att citera herrsegraren Fredrik Bakkman ”det var som att springa in i en vägg”. Jag hade egentligen inga tankar kring min prestation, jag ville tävla och jag ville ha kul. Klart att jag önskade springa på en bra tid men jag visste inte vad jag kunde förvänta mig. Jag hade fördelen att ha Jonas Örarbäck  som lyxhare vilket gjorde att  jag sprang på personbästa på en långsam mil. Sluttiden blev 36.01 och som man alltid känner efter ett lopp…det fanns mer att ge. Om jag kan slå PB på en backig mil i motvind och med brutet nyckelben så finns det mycket att se fram emot. Som Charlotta Fougberg sa varken brutna revben eller nyckelben stoppar oss wmtrackrunners!  Det här var en mentalboost som jag verkligen behövde. Varje framsteg är en seger!

 

varbergsloppet5

IMG_3753

 

Läs er om loppet här: Varbergsloppet

IMG_2055

Som bäst reviderar jag mitt tävlingschema, allt är inte spikat än men oavsett så kommer det bli en spännande säsong.

På återseende

/S

Triathlon – sarasvensk.com