Fiaskot i Umeå

Säsongens första och enda SM-tävling blev ett totalt fiasko!

Tisdagen innan helgen simmade jag mitt första simpass sedan olyckan. Det blev 700m i bassäng och sen satte jag mig i bastun och grät av smärta. Gav upp allt hopp om Umeå. Men när jag på torsdagen gav simningen en andra chans lyckades jag simma 1100m utan större smärta. Äntligen! Nu går det åt rätt håll! Det fick jag också bekräftat hos ortopeden på fredagsmorgon. Läkningen går som den ska och jag fick klartecken till att kunna tävla dagen därpå.

Eftersom jag inte hade vågat hoppas på start hade jag inte bokat några tågbiljetter. Kollade av kvällen innan att det fanns men när jag kom hem från läkaren var allt slut! Verkligen allt! Jonas pappa erbjöd sig att köra upp, först tyckte jag att det var en galen ide, 100mil i bil! Men efter en del turer fram och tillbaka insåg jag att jag kommer ångra mig om jag inte kör. Så vi packade ihop oss och rullade iväg mot Umeå. Väl framme kl 01 var vi alla tre ganska trötta och somnade snart därpå.

Tävlingsdagen började med en lätt morgonjogg och benen kändes pigga och alerta. Justerade bromsar på cykel och kollade så allt fungerade. Men tydligen kollade jag inte tillräckligt.

Det var en varm dag och Umeälven steg till 20.2 grader vilket innebar våtdräktsförbud. Så simningen blev 1900m (istället för 1500 pga strömmen) och utan våtdräkt. Inte mig emot då jag  alltid velat testa hur jag står mig i en simning utan våtdräkt.

Jag kom upp ca 5min efter Annie och Mickan  vilket är helt ok med tanke på att jag inte simmat på 5 veckor.

P1100754

I T1 flöt allt på bra, hade svårigheter att få på mig skorna, rörligheten och styrkan i det läget är inte på topp  just nu, skulle vart bättre med skorna på fötterna istället. Jag tyckte direkt att cyklingen kändes sjukt trög men jag hade också en enorm magknip och antog att avsaknaden av trycket i benen berodde på det. Funderade flera gånger på att bryta men jag tycker det är  osportsligt att bryta med undantag för om man utsätter sig själv för skada. Så jag fortsatte och cyklingen gick bara trögare och trögare!

T2 tog låååångtid och löpningen därefter blev en kamp. Jag tvingades gå under  flera perioder och joggade eller helt ärligt jag förflyttade mig över mållinjen. Steg till en 4e placering med en tid som jag skäms över.

Just då var jag grymt besviken, visserligen var omständigheterna inte de bästa men ändå. Framför allt var jag så förvånad över min dåliga cykling. Jag är just nu i grym cykelform och cyklade ungefär som när jag är ute på distanspass.  Jag drog återigen slutsatsen att det berodde på magen och att det hämmade mig såpass mycket. På Göteborgs triathlon cyklade jag på 1.08 på en mer kuperad och tekniskt svårare bana än Umeå där jag nu cyklade på 1.15, det är hela 7 minuters skillnad. Bara tiden talar för att det var mer än bara lite magkramp och visst var det så. När jag checkat ut cykeln gick det lite trögt att rulla och då upptäckte jag att frambromsen låg på. Inte bara lite heller utan totalt stopp. Där fick jag min förklaring. Bittert att ren klantighet ska påverka resultatet men det var skönt att få en förklaring till varför cyklingen var så oerhört tuff.  Jag är i bra form och det slipper jag nu tveka på. Jag får skylla mig själv som inte dubbelkollade bromsarna. Kommer aldrig göra om det misstaget.

Grattis till Annie och Mickan som tog 1a resp 2a placeringen. Bra kört trots en del magbesvär därmed. Nästa gång kan jag dock lova att ni får cykla och springa lite snabbare, för då är det ingen broms på 😉

Nu ska jag bara förlikas med att mitt resultat är förevigat på nätet. Jag skäms men vet att det har en orsak. Och för den femtioelfte käftsmällen jag får i vår så är det bara att resa sig starkare (sjukt trött på det uttrycket) Jag är otroligt sugen på att stå överst på pallen men jag är heller inte rädd för att förlora, visst blir jag arg och besviken men det är en risk man tar när man tävlar.  Ständig framgång är inte alltid önskvärt, förluster kan vara svinbra.

Nu kan jag sätta igång med träningen på riktigt.

P1100980

På återseende!

/S

Annonser

Varje framsteg är en seger

När något jobbigt händer får man lov att deppa men man får inte låta det ta över ens tillvaro. Sätt en deadline på när deppandet skall vara över och följ den.

Nu är det tre veckor sedan jag gick omkull med cykeln. Efter att sex specialister granskat mina röntgenbilder var alla överens om att inte operera. Oskuret är alltid bäst och frakturen låg såpass bra att man vill ge det en chans att läka själv.  Jag har ett återbesök om två veckor för att se så att det verkligen läker. Då får jag även klartecken på ifall jag kan köra SM Olympisk i Umeå som går av stapeln 23 juli. Olympisk distans passar egentligen mig, framförallt inte när drafting är tillåtet.  Som sämre simmare  får jag sällan någon att cykla med och då blir det svårt att jaga ikapp. Men det ska bli kul att tävla igen oavsett hur det går. Antagligen kommer jag kunna genomföra mellan 1-3 simpass innan tävlingen så det blir spännande att se hur simformen påverkas av det långa uppehållet.

varbergsloppet

Den senaste tiden har dock tävlingsabstinensen ökat och för att stilla den efteranmälde jag mig till Varbergsloppet . Ett 10km lopp som går längs med havet och genom Varbergs centrum. Min erfarenhet av Varberg är att det är platt, platt, platt. Men på något sätt har arrangörerna lyckats hitta den enda backen som finns i Varberg.  Loppet börjar bra med ett flackt parti på ca 1.2 km  därefter börjar en stigning fram till ca 5km för att sedan avslutas lätt utanför med böljande kullar på vägen tillbaka. Dessutom var det kraftig vind och för att citera herrsegraren Fredrik Bakkman ”det var som att springa in i en vägg”. Jag hade egentligen inga tankar kring min prestation, jag ville tävla och jag ville ha kul. Klart att jag önskade springa på en bra tid men jag visste inte vad jag kunde förvänta mig. Jag hade fördelen att ha Jonas Örarbäck  som lyxhare vilket gjorde att  jag sprang på personbästa på en långsam mil. Sluttiden blev 36.01 och som man alltid känner efter ett lopp…det fanns mer att ge. Om jag kan slå PB på en backig mil i motvind och med brutet nyckelben så finns det mycket att se fram emot. Som Charlotta Fougberg sa varken brutna revben eller nyckelben stoppar oss wmtrackrunners!  Det här var en mentalboost som jag verkligen behövde. Varje framsteg är en seger!

 

varbergsloppet5

IMG_3753

 

Läs er om loppet här: Varbergsloppet

IMG_2055

Som bäst reviderar jag mitt tävlingschema, allt är inte spikat än men oavsett så kommer det bli en spännande säsong.

På återseende

/S