Så var det dags igen. Den här gången en något kortare distans, Sprint-SM som innebär 750m sim 20km cykel och 5km löpning.
Loppet var centrerat till stadskärnan i Boårs vilket gjorde det till ett väldigt publikvänligt lopp. Simning i Viskan, 8 varv på cykel mitt i centrum och sedan 5 varv löpning i stadsparken.
Distansen innebär procentuellt väldigt mycket simning vilket är till min nackdel men jag gillar ändå att tävla på de kortare distanserna. Fullt ös från början till slut. Siktet var inställt på guld, jag visste att det var ett högt satt mål och att jag skulle få kämpa men helt klart inom räckhåll.
Simning blev som vanligt för mig en rörig historia och kom in i loppet först efter vändpunkten. Jag slirade in på dryga 11min och ca 1.40 efter Annie Thoren. Ungefär vad jag hade räknat med. Precis framför mig var Jenny Nilsson och strax bakom Eva Nyström. Såg nu en perfekt möjlighet till ett starkt samarbete på cykel för att jaga ikapp Annie. Men tyvärr så klantar jag till allt. Jag halkar på cykelskorna och de fastnar på undersidan av pedalerna. Eftersom starten går i uppförsbacke kunde jag heller inte sluta trampa för att försöka få rättvänt skorna. När jag väl kommer upp för backen måste jag stanna och forcera upp skorna med händerna. Nu swishar Eva förbi och jag står fortfarande stilla och fipplar skorna. Sekunderna tickar och jag inser ganska snart att guld-medaljen antagligen just rök. Jag försökte jaga ikapp Eva och Jenny men 40sek är en stor lucka och jag hade inte det lilla extra. På de resterande 7 varven höll jag ett jämnt avstånd till både Eva och ledaren Annie men jag hade redan tappat 40 dyrbara sekunder. Jag blev smått irriterad på mig själv och försökte kanalisera ilskan till kraft men benen ville inte mer.
Ut på löpningen låg jag nu 2.20 min efter Annie och ca 1min efter Eva och Jenny. 5km är en kort sträcka och det kan inte hända så mycket. Men jag måste försöka. Sakta men säkert börjar jag knappa in, Annie känns utom räckhåll men när jag först plockar Jenny och sedan ser hur jag närmar mig Eva vet jag att silvermedaljen är möjlig. Ut på sista varvet är jag 10-15s efter Eva och i sista backen skiljer det bara några meter. Jag hade sprungit kontrollerat och inte särkilt forcerat så jag hade väldigt mycket kraft kvar i benen. Lägger in en fartökning och går om Eva. När vi sedan ska svänga upp på målrakan springer jag fel, väljer att hålla höger för att fortsätta på varvet men Eva som den stora idrottmänniskan hon är ropar åt mig att ta vänster och vi får spurta mot varande in i mål.
I början kändes det som att jag förlorade ett guld snarare än vann ett silver. Men det är just detta som är tjusningen i triathlon. Det är inte bara simma-cykla-springa utan det är mycket däremellan som också ska funka och som också måste tränas på. Som långdistansare är 15sek extra i T1 ingen större skada, 40 tappade sekunder på att inte få på sig skorna kan också tas ikapp men på en sprint är marginalerna små. Annie levererade ett jämnt och stabilt lopp och tog ett välförtjänt SM-guld. Hon är är en inspirerande atlet och stora hatten av för henne! Och Eva Nyström, finner inga ord! Vilken kvinna. Så stark, så grym och så ärlig! När jag började med triathlon blev Eva direkt min förebild och det bara växer…
Ett till SM avklarat men strax därpå ett till att vänta – Prestigefyllda Stafett-SM. Vårt lag från Terrible Tuesdays bestod av Åsa Lundström, Jonathan Bejmar, Nils Svensson och jag. Vilket lag! Jag fullkomligt älskar stafetter!
Vi startade starkt med Åsa som körde stabilt upp oss till en 2a plats strax efter Motala. Jonathan levererade en fantastisk cykling (med bara en fot i cykelskon) och växlade till mig som nummer två. Jag var trött och ganska sliten men lyckades kräma ur benen lite till och ta oss upp till en 1a plats. Starka Nils ut på sista sträckan levererade hela vägen in i mål och vi kunde som lag springa gemensamt över mållinjen som nummer 1. Vilken fantastiskt insats!
Sara Svensk 